Den goda gråten

Varför skall alla vara så himla lyckliga hela tiden? Det går inte en dag utan att jag ser kända och okända le hysteriskt inför kameran och visa sina perfekta liv! De är fantastiska kockar, har underbara barn och män, är på den bästa semestern, älskade den senaste filmen/konserten/boken och tycker att livet bara är helt fantastiskt! Är det bara jag som är sur?

Låt mig förklara! Jag är egentligen inte sur av mig men jag BLIR sur när jag ser alla dessa jäkla glada miner. Jag menar, visst är det kul att gå på bio eller att få det där jobbet man så gärna ville ha men är det verkligen så himla, rosenrosa skoj? Kan man inte få tycka att den senaste Tom Cruise rullen var rätt så sunkig och att det ofta känns rätt trist att behöva gå till jobbet? Ibland blir maten faktiskt vidbränd och min bästa polare lyssnar inte alltid på vad jag säger! Min syrras barn är skitungar!

Vad jag menar är att jag tror att det är omöjligt att hela tiden gå omkring i ett saligt lyckoljus. Det funkar helt enkelt inte så. Man har bra dagar och man har dåliga. Ibland regnar det på semestern och den där pjäsen man gått och längtat så länge efter att se var bara okej, visade det sig.

Nej, knepet är att få må lite hur som helst utan att det skall behöva så himla farligt. Ibland störttjuter jag! Den senaste gången var när Sickan lämnade mig och jag trodde att livet hade tagit slut en gång för alla. Jag ringde en polare och bara tjöt hela natten och när Sickan kom för att hämta sina grejer satt jag bara och bölade, utan värdighet och stolthet. Kul var det verkligen inte, men samtidigt var det ärligt – det var ju så jag mådde. Låter man sig bara få lite utlopp så känns det som en spärr släpper och jag tror att det gör gott!