Gymmet och jag

Jag och gymmet har en ganska komplicerad relation, inte olikt flera av mina gamla kärleksrelationer faktiskt. Vi började med en stormande förälskelse, så klart. De där känslorna av skräckblandad förtjusning i förhållandets tidigaste dagar. De eviga frågorna: kommer vi att klara det här, är jag tillräckligt bra, kan vi ses så ofta som möjligt utan att bli uttråkade, passar vi varandra? Likt en spännande, ny pojkvän var gymmet fullt av mystik och överraskningar och jag kände att det här kunde bli något varaktigt. En relation för livet! Jag fullkomligen levde för gymmet och kunde inte tänka på något annat och när jag inte var där fanns det ingen annanstans jag hellre ville vara. Satt uppe om nätterna och tittade på videos om hur man kan förbättra olika tekniker och bli bättre på allt!

Starkt brinnande lågor brinner oftast ut ganska så snabbt, och precis som jag relativt omedelbart insåg att Pelle, Kalle och Rickard inte kanske var exakt de där prinsarna jag hade föreställt mig så började jag snart upptäcka att gymmet kanske inte var så intressant, trots allt. Fortsatte gå men inte med samma entusiasm. Började upptäcka allt fler fel och tycka att det fanns mycket annat som var roligare. Blev svartsjuk då alla andra tycktes få så himla bra resultat medan jag fortfarande inte såg minsta tecken på muskeldefinition någonstans på kroppen. Energin började svikta, och med den entusiasmen.

Jag går fortfarande till gymmet men inte alls så ofta som i början. Intalar mig själv att det är bättre att gå då och då än inte alls. Det är ju trots allt bra för hälsan. Egentligen är det inte så himla hemskt när jag väl är där men det känns liksom jobbigt att göra sig i ordning och att ta sig dit. Killarna, däremot, fortsatte jag inte med. Man vill ju inte leva i total misär, eller hur?