Lubbar för livet

Trots att jag kan vara en riktig soffpotatis så håller jag igång ganska mycket också. Min stora kärlek är löpningen, och lustigt nog var det just den jag var absolut sämst på när jag gick i skolan. Närhelst det var dags för att springa: långdistans, snabblopp, orientering, så försökte jag alltid hitta på en bra anledning till att slippa vara med och jag skyllde ofta på vanliga löparskador, vilket gympalärarna i princip aldrig köpte!

Under många år efter det förknippade jag löpning med tristess och obehag och närhelst jag såg en entusiastisk joggare svischa förbi brukade jag narras bakom dennes rygg. Att jag skulle bli en sådan själv inom bara några år hade jag aldrig för mitt liv trott. Hade nog varit beredd på att sätta allt jag äger på att jag inte skulle bli löpare själv!

Så vad var det som hände? Jo, det som förändrade allt för mig var en fånig olycka som gjorde mig immobil i sex veckor. På väg hem från jobbet snubblade jag och landade så olyckligt på ena knäet att jag inte kunde gå. Ingenting var brutet eller vrickat utan läkaren sade att jag hade smällt till knäet så illa att själva benet svullnat. Han liknande det vid de olyckor som konståkare råkar ut för ibland. Vet än idag inte om det verkligen var så eller om han bara sade det för att jag skulle känna mig lite mer graciös än vad jag gjorde just då!

När jag så äntligen kunde börja gå sakta men säkert blev jag uppmuntrad av sjukgymnasten att börja springa lite lätt i vatten. Så småningom, när jag var helt frisk upptäckte jag att jag faktiskt gillade känslan efteråt och investerade i ett par löpskor. Ett par kilometer blev fem. Sedan sex. För ett år sedan klarade jag den första milen. Det har blivit en form av meditation nu och några gånger i veckan är det nu jag som blir skrattad åt bakom ryggen!